Då har vi fått följa mitt nya favoritprogram under två veckor. Johannesskolan klass 9 A. Vi har sett dessa lärare hänvisa till tidigare lärare om hur dåliga dessa varit. Vad är det för nytt med detta? Alla vi som varit med under olika elevkonferenser vet att det nästan alltid finns lärare som jobbar utifrån följande utan att säga det högt: "Jag jobbar utifrån där de är och det är en positiv utveckling" Det som vi däremot alltid hör är minst en lärare som säger: "De har stora brister i sina kunskaper, vad har den tidigare läraren gjort egentligen?" eller "Detta är en oerhört svag klass".
Det är inget nytt att man garderar upp sig så att man har något att skylla på om man som pedagog misslyckas. Vilket även gäller inom andra verksamheter där man som slalomåkare kan skylla på dåligt underlag istället för att se det som att man själv kanske missat något i sina förberedelser. När vi däremot hör dessa ord uttalade av s.k. superpedagoger blir vi väl lätt tveksamma till hur Kungliga vetenskapsakademien gör sina bedömningar. Definitivt inte utifrån ett pedagogiskt perspektiv. Är man superpedagog ska man väl kunna hantera alla situationer utan att behöva skylla på andra. Vilket man kanske inte riktigt fixar. Trots att det inte är en värstingklass.
Vi får även se hur man löser stök i klassen. man kastar ut eleven. Vilket pedagogiskt genidrag!!!! Jag tror halva Sveriges lärarkår stod upp och jublade åt detta genidrag. Vem kan komma på något sådant om inte en superpedagog!!!!
Även om jag är lite tveksam till detta eftersom vi som lärare måste se till att eleven sitter på ett säkert ställe och har en uppgift att göra. Vi har fortfarande ansvar för eleven. Tror att det kan vara bättre att behålla eleven inne i klassrummet och kanske kolla med eleverna så att det vi gör är intressant även för dem och inte bara för mig som lärare.
Vi får även ta del av en åldrande professors visdomsord av vikten att som lärare prata med varandra och att samarbeta. Tror att det på de flesta skolor pratas mellan kollegor. Samarbete blir det kanske inte lika ofta men det blir det inte heller mellan superpedagogerna som helt kör sitt eget race. Den enda kontakt det finns där är den gemensamma förfäran över elevernas dåliga kunskaper. Ska detta belysa samarbete? Jag trodde att man skulle göra tema arbeten eller projekt ihop för att koppla ihop ämnena precis som i den riktiga världen. Men med superpedagogerna och SVT har vi istället flyttat oss tillbaka till 30 - 40-talet och nästa steg är prydligt vattenkammade pojkar och söta flickor i flätor. Kreativitet vad är det för skit? Vem vill ha det?
Claes Fürstenberg skriver en härlig krönika i Sydsvenskans c-del idag, 23/2. Den bör läsas!!!
Frågan som uppstår under detta program är väl närmast om skolan ska försöka att utvecklas och följa med hur samhället ser ut eller om vi ska ta ett steg tillbaka. Inget av det som visas belyser den kunskap som eleverna besitter inom t.ex. datoranvändande, textredigering, sökande på internet, användande av olika program för att tillgodogöra sig kunskap i andra former än genom regelrätta prov. Där läraren alltid har de rätta svaren. Vilken arbetsgivare vill ha en person som liknar en annan anställd utan att tillföra någort nytt? Finns säkert inom vissa industrier men det för knappast Sverige framåt. Tanken måste väl ändå vara att våra elever ska utvecklas både till goda samhällsmedborgare men även att de ska föra utvecklingen framåt. För detta krävs en möjlighet att tillåta kreativt tänkande och inte bara hamna i former som bevarar gamla invanda föreställningar om vad skolan är.
Självklart är ämneskunskaper viktiga men om du inte kan koppla det till den verklighet som dagens elever lever i idag. Då tror jag de flesta gör som tjejen i Klass 9A, läser in det för att sen glömma det. Men jag som lärare har fått ett prov att rätta och då har hon ett visst antal rätt som gör att jag kan slå mig för bröstet och säga att: "kolla hur många rätt mina elever har på mina prov". Sen glider jag sakta ner på stolen med ett stort leende på läpparna gentemot mina kollegor.
Betyg är inte objektiva utan i allra högsta grad subjektiva. Det finns betygskriterier du ska rätta dig efter men dessa är tolkningsbara. Vilket gör att det som är viktigt hos en lärare är oviktigt hos en annan lärare. Självklart skulle man kunna ta fram en kanon i alla ämnen. Men vem ska bestämma eller välja ut vad som är viktigt?
Precis som min kollega Per säger skulle nog det enda riktiga vara att bara ha godkänd och inte godkänd. Programmet som jag nu följer styrker bara detta. Vi har en lärare som hänvisar till sitt eget uppförande och blev avstängd!!!!! Detta måste väl sända signaler om att du behöver inte fixa det nu utan du kan komma till insikt senare i livet. Men i nästa andetag gäller inte detta för dessa elever utan de ska nå en VG eller MVG nivå. Snacka om dubbla budskap!!!
Jag får säkert anledning att återkomma med fler funderingar kring upplägget av det pedagogiska och andra iaktagelser kring detta steg tillbaka i den pedagogiska utvecklingen.
Rolf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar