Hur många gånger har vi inte suttit där, med en förälder som ifrågasätter ens pedagogik eller förmåga att ta fram det goda hos just deras barn. Ofta har de en bekant som är lärare eller hänvisar till sina egna högre studier i mer eller mindre relevanta ämnen. Menar då dessa ofta välmenande föräldrar att de eller deras bekanta har större möjlighet att rätt bedöma eleven?
Man kan inte låta bli att fundera över: Vad är det som gör att alla människor vid ett visst tillfälle blir en bättre lärare än den lärare som dagligen möter eleven? Är det för att de flesta har en lång erfarenhet av skolan i form av att ha varit elev? Innebär då det att en människa som legat väldigt länge på sjukhus lätt skulle vara en bättre läkare än den läkare som tar hand hand om honom? Enligt denna teori - JA.
Självklart tror jag inte att det är så, som förälder agerar jag utifrån mina känslor och kanske känner jag ett personligt ansvar för mitt barns misslyckande. Vilket kanske gör att jag på alla tänkbara sätt vill rädda mitt barn, även om detta räddningsförsök kanske istället invagar mitt barn i en falsk trygghet där mamma eller pappa räddar henne. En ytte orsak är också lättare att handskas med. Den kan man enas gentemot. Om en lärare skulle börja backa här pga den press jag utsätter honom för, så innebär det att mitt barn kanske inte kommer att få de kunskaper eller färdigheter hon borde ha när hon lämnar skolan eller flyttar till en annan skola. Står läraren däremot på sig gentemot mina argument.!!! Då är risken stor att det blir en konfliktfylld period där allt läraren gör kommer att kollas och dubbel kollas av mig. Jag kommer kanske att berätta för min dotter om alla fel som denna lärare gör osv osv. Kanske tar jag kontakt med min gode vän som är lärare för att få allt det jag tror bekräftat. (Hur många av oss som jobbar som lärare har inte fått frågor som ifrågasätter våra bekantas barns lärare och inte står vi väl då och idiotförklarar våra bekantas barn???) Tror inte min dotter i det långa loppet tycker att jag hjälper henne. Trots att jag gör det i all välmening.
Läraren däremot agerar oftast utifrån ett objektivt perspektiv och utgår oftast bara från det som kan mätas eller uppvisas under en lektion. Precis som en läkare måste undersöka patienten först innan man börjar operera, måste en lärare undersöka eleven för att se dess fördelar och brister för att kunna göra en rättvis bedömning av elevens kunskaper och färdigheter. Och vilket är viktigast, han gör detta för att hjälpa eleven framåt. Precis som läkaren vill patientens bästa, vill läraren elevens bästa.
Om lärare hade haft en lärarlegitimation. Hade det varit tydligare då att läraren besitter en kunskap som man inte får genom att bara ha gått i skolan? Kanske hade jag aldrig börjat ifrågasätta den diagnos som läraren ställde på min dotter?
Rolf
